Helgen

I fredags var jag på BVC med lille Carl, som nu plötsligt väger hela 7,9 kg! Jupp, en hel del att bära på stundvis, då han är otröstlig. Väl där, kom farmor och tog med sig Olivia som skulle tillbringa hela helgen hos henne. På så sätt behövde jag endast ha Carl med mig till frissan. Det blev såååå bra! Blond & kort snaggad. Stormtrivs! Önskar att jag hade gjort det tidigare. Ja ja……..

I lördags var vi hos pappa. Han var okontaktbar och det var hemskt att se honom…..Christopher blev förskräckt och började gråta och sedan vägrade att vara där, utan lade sig på soffan i rummet intill och så småningom somnade han. Carl somnade också. Sedan kom mamma, pappas bror med fru och efter en stund, ringde jag efter bror och mormor. Kändes liksom bättre att ha dem där, nu när han var så frånvarande. Ärligt så var jag rädd…..rädd att han skulle dö..utan att de hunnit vara där….I alla fall jag hade tagit det väldigt hårt om jag inte hunnit komma till honom en sista gång.

Söndagen spenderade Stoffe på Gamla Ullevi (det nybyggda) och kollade på matchen IFK- Kalmar och under tiden åkte vi till farmor för att dels hämta Lollo, dels för att äta middag där. Efteråt körde Staffan mig till sjukhuset. Han och resterande barn väntade i bilen medans jag gick upp till pappa. Han såg ännu magrare ut….. Nålen satt inte bra så de skulle sätta en ny. Lättare sagt än gjort….skötaren stack honom flera gånger utan att lyckas och jag tyckte så synd om dem båda. Väldigt sorgligt…pappa kramade om min hand…verkade frånvarande samtidigt som jag kände att han visste, kände, hörde osv utan att själv kunna komunicera mer än genom blinkningarna. Väl ensamna, satt jag med hans hand i mina och pratade med honom….lite trevande först men sedan så brast det för mig och jag storgrät och talade om att jag inte ville att han skulle dö. Att jag var sååå  ledsen att jag vet att jag sagt och gjort dumma saker i mitt liv och jag bad om ursäkt för dem…..pussade hans panna och sade att jag skulle gå. Han lät och jag visste att han förstod vad jag sagt och säkert ville själv säga något men det kom bara läten som jag inte kunde förstå. Kramade om honom och sade att han skulle vila för mamma var på väg och hon skulle minsann hålla igång honom….då kramade han min hand och lät högt. Grät i hissen och vid pakeringen mötte jag mamma, mormor och Waldemar med fru. De tittade på mig och mamma vågade knappt  fråga om det hänt något, då jag var så söndergråten. Ja….tror folk att jag är okänslig eller? Jag minns inte när jag sade till min pappa att jag älskar honom…men jag gjorde det i alla fall i söndags.