Pappa…….

Igår var en skum dag…..både jobbig, tung, sorglig och ändå slapp och slö, då jag inte gjorde mer än matade tvättmaskinen med smutskläder och laddade diskmaskinen full. Jag lagade knappt någon mat alls…….bara såpass för att vi skulle överleva. Har inte mycket övers för barnen heller. Inte just nu. Känns som att det kan vänta, sommarlovet är liksom långt. Ja,jag vet att jag inte bör resonera så, men jag har verkligen ingen motivation just nu, inget ork. Kan knappt mobilisera mig för att bara ta en spontan promenad med vagnen ju. Igår kväll grät jag. Tänkte på avdelning 70 på Sahlgrenska Sjukhuset. Tänkte på den söndagen jag besökte pappa, då han inte var kontaktbar först, men som senare kramade min hand hårt  och gnydde högt när jag skulle gå. Jag tänker ofta på den dagen. Går ofta igenom allt från den dagen i mitt huvud och önskar att jag stannat längre. Att jag fuktat hans läppar och verkligen tagit mig tid för att kanske om ens uppfatta ett endaste ord. Hans SISTA ord. Varför ansträngde jag mig inte?????? Tänk om jag visste det då, det jag vet idag.

Idag har jag tänkt ännu mer på pappa. Och på alla andra som har cancer eller dött på grund av den. Läst massor av bloggar och gråtit mig rödögd. Behövde det känner jag. Gråta och gråta och inse att livet är jävligt orättvist! Att man aldrig är förberedd fast man vet på förhand  vad som väntar……