Det är fredag och snön som föll så vackert igår förmiddag finns inte längre. Inte att det snöade tillräckligt för att det skulle bli helt vitt, men väl så att det påminde om vintern som nu är på väg. Jag gillar egentligen inte vare sig snön eller vintern, men nu när vi synkroniserat våra klockor inför den mörka delen av året, kan jag längta efter det vita täcket på marken som lyser upp den annars så dystra vardagen.
Cypressen är nu ett minne blott och igår gick jag loss med sekatören och roffade åt mig de vackraste grenarna, som jag skall ha till mitt projekt. Därefter åkte vi till tippen med både stubbar, granris och annat avfall. När vi kom tillbaka, hade Martin slätat till garageuppfarten och man kunde se hur stort och luftigt det nu hade blivit. Man kan inte tro att det är samma hus som det vi tittade på när vi väl letade efter ett. Då var det helt vildvuxet här och man kunde inte riktigt se hur slutresultatet skulle kunna bli. Nu däremot ser jag ljuset i tunneln.=)
Efter kvällsmaten fick jag vara smått sadistisk. Jupp, jag gillar att plåga andra och då Stoffe hade en lös tand, fick jag äran att DRA ut den! Åh…en kindtand…Inte som Lollas fjuttiga små valptänder.=)
Nä, nu skall jag skaka ihop en flaska Nutramigen till Carl och sedan sätta igång med vardagssysslorna innan det blir dags att göra sig i ordning inför dagens långpromenad till skolan. Idag är det Olivias tur att ha sitt utvecklingssamtal.
